Lite senare sitter vi i ett inrökt kök någon stans i Göteborg.
Jag bor ju inte här, har inte gjort det på flera år men vi röker för att inte falla isär.

Eller egentligen är det jag som fortsätter ta djupa bloss för att inte gå i bitar. De andra ser på mig och ger mig stöd genom att finnas där.

Jag lämnar Göteborg och åker till min nya stad nu och det gör inte lika ont längre.
Lämnar Göteborg för att han fins där och det är enklare att vara långt från honom om jag ska börja känna igen.

Han sa: "Jag var aldrig kär i dig, men jag tycker fortfarande att du är fin."
Inget mer.
Jag gick och såg aldrig tillbaka på honom men det gör fortfarande ont i hela kroppen.

Jag sover, och dagens teori är att om jag sover tillräckligt länge så kommer det onda tillslut att försvinna.

(Tack för att du var ärlig...)