Lite senare sitter vi i ett inrökt kök någon stans i Göteborg.
Jag bor ju inte här, har inte gjort det på flera år men vi röker för att inte falla isär.

Eller egentligen är det jag som fortsätter ta djupa bloss för att inte gå i bitar. De andra ser på mig och ger mig stöd genom att finnas där.

Jag lämnar Göteborg och åker till min nya stad nu och det gör inte lika ont längre.
Lämnar Göteborg för att han fins där och det är enklare att vara långt från honom om jag ska börja känna igen.

Han sa: "Jag var aldrig kär i dig, men jag tycker fortfarande att du är fin."
Inget mer.
Jag gick och såg aldrig tillbaka på honom men det gör fortfarande ont i hela kroppen.

Jag sover, och dagens teori är att om jag sover tillräckligt länge så kommer det onda tillslut att försvinna.

(Tack för att du var ärlig...)

Enter en katastrofdag fick jag nog och gjorde en killer playlist i iTunes.
Efter en timme och galet mycket grubblande hade jag inget svar på varför det som skapade kaoset hände.
Men jag blev säker på att det finns INGET som musik inte kan bota.

Seriöst, jag borde ligga i fosterställning på golvet och gråta, men det gör jag inte, jag lyssnar på musik och livet käns ljust igen, pluggenergin är tillbaka, jag ser framåt och tänker att så länge jag har musiken kan ingen sänka mig!

Ibland blir jag så trött på djupa människor.
De som ser hela livet som en dikt skriven en vacker höstdag på en bänk i en park där vinden blåser lagom och allt ser ut som en sagovärld och alla är kankse inte galda men det är en djup känsla.

Jag blir så trött, för världen är kall, rå och grå. Det är fakta. Oktobet och november är årets mest meningsläsa månader.

Men så kommer den där djupa poeten och börjar prata om allt som inte finns. Idag är kanske en sådan dag när jag inte är på det humöret. För jag tycker det är vackert att lyssna på poesi, gå på poetryslam och liknande tillställningar.
Ibland.
MEN INTE VARJE DAG!

Så alla som lever i en bubla, ta en nål och paja skalet och se att även om världen är grå och tråkig så är det så det är och när man har accepterat det så är det faktiskt okej.

Att tänka på döden är inte alltid så lätt. Det gör ont och kryper i kroppen och hjärnan säger åt en att ta det en annan dag. Att höra om döden är nog värre, det kryper i benen av obehag.
Men ibland behöver man komma över den krypande kännslan och fundera lite på sin egen dödlighet.
Absolut inte varje dag, det är bara deprimerande, men ibland, för att få lite perspektiv på livet.

Utan att man tänker på det så finns det flera olika saker som kan leda till den största katastrofen varje dag, det kanske är ett underverk att man överlever dagarna.
Idag gick jag runt i min stad och började se mig omkring efter saker som skulle kunna vara dödande.
Saker som kan ramla ner från tak i affärer eller ute på gatan. Bilar, bussar och dårar.
Det är ett under att fler människor inte är paranoida varje gång de vistas ute i världen. Men det är bra, för det är inte hälsosamt att gå omkring och vara paranoid.

Just idag gick min tankegång ett steg längre. Vad skulle jag lämna efter mig om jag dog idag.
Först en familj som skulle gå sönder av sorg och det gör ont i hjärtat när jag tänker tanken, vänner, både nära och mindre nära skulle stå kvar.
Rent prylmässigt då?
Fatta hur galet mycket grejer man har, prylar böcker, dator, antekningar. Listan kan bli lång.
Vem ska jag lämna allt till, vad ska de som är kvar göra av allt.

Så idag bestämde jag mig för att göra en lista på hur jag vill lämna efter mig mina saker om något skulle hända.
Huvudet säger åt mig att det behövs inte, det är löjligt att göra en sådan lista. Men en annan tanke slår mig. Varför inte? Det är eb bra ide. Att läga några timmar ur livet på att berätta för de man älskar om sina önskningar och drömmar om det någon gång uppstod en situiation när det inte går längre.

Vem vill leva ett liv i tystnad?
Det är min teori om folk som säger sig inte ha ett musikintresse.
Jag är kanske ett extremt exempel för jag skulle nog bokstavligen dö om jag inte hade musiken. Och livet skulle vara så mycket tråkigare om det inte fanns konserter att gå på med jämna mellanrum.
Det går inte att jämföra met att typ vissa är intresserade av till exempel bilar eller inte, för det handlar mera om ett specifikt intresse.
För det går egentligen inte att komma undan musiken, den följer med överallt. Hur skulle en romantisk kommedi se ut utan musiken i slutscenen när de tillslut blir lyckliga.
Tänk vad tysst det skulle bli i alla köpcentrum om det inte ständigt spelades musik där.
Eller klubbar, barer hemmafester och andra sociala samanhang skulle helt tappa glöd och stämmning utan musik i bakgrunden. Så mycket skulle dö ut im det inte fanns musik.

Det är kankse inte så viktigt med att lyssna på bara en typ av musik, ju mer öppen för olika genrer ger ett mer öppet synsett.
Gå runt en dag och lyssna efter vilka situiationer det inte finns musik i och se hur många DU kan hitta!