Att tänka på döden är inte alltid så lätt. Det gör ont och kryper i kroppen och hjärnan säger åt en att ta det en annan dag. Att höra om döden är nog värre, det kryper i benen av obehag.
Men ibland behöver man komma över den krypande kännslan och fundera lite på sin egen dödlighet.
Absolut inte varje dag, det är bara deprimerande, men ibland, för att få lite perspektiv på livet.

Utan att man tänker på det så finns det flera olika saker som kan leda till den största katastrofen varje dag, det kanske är ett underverk att man överlever dagarna.
Idag gick jag runt i min stad och började se mig omkring efter saker som skulle kunna vara dödande.
Saker som kan ramla ner från tak i affärer eller ute på gatan. Bilar, bussar och dårar.
Det är ett under att fler människor inte är paranoida varje gång de vistas ute i världen. Men det är bra, för det är inte hälsosamt att gå omkring och vara paranoid.

Just idag gick min tankegång ett steg längre. Vad skulle jag lämna efter mig om jag dog idag.
Först en familj som skulle gå sönder av sorg och det gör ont i hjärtat när jag tänker tanken, vänner, både nära och mindre nära skulle stå kvar.
Rent prylmässigt då?
Fatta hur galet mycket grejer man har, prylar böcker, dator, antekningar. Listan kan bli lång.
Vem ska jag lämna allt till, vad ska de som är kvar göra av allt.

Så idag bestämde jag mig för att göra en lista på hur jag vill lämna efter mig mina saker om något skulle hända.
Huvudet säger åt mig att det behövs inte, det är löjligt att göra en sådan lista. Men en annan tanke slår mig. Varför inte? Det är eb bra ide. Att läga några timmar ur livet på att berätta för de man älskar om sina önskningar och drömmar om det någon gång uppstod en situiation när det inte går längre.