Helgen var svart och det var omöjligt att få tag i internet.

Jag har funderat på alla principer, fobier och andra saker som jag inte kan göra för att jag har en idé om hur det är.

Till exempel, jag skulle aldrig kunna bli vegetarian, inte för att jag tycker kött är sådär hysteriskt gott eller att jag inte kan laga vegetariskt.
Utan för den anledningen att det stoppar mig. Om man ska ut och äta måste man kolla så stället har vegetariskt, om man är hemma hos en vän och ska äta måste man säga till om att laga något vegetariskt.

Jag vill vara fri.

Jag hade en fruktansvärd klaustrofobi tills för något år sedan när jag kom på att jag vägrar ha det och började åka hiss, ställa mig på ett ställe som jag vet skulle kännas instängt.
Och jag grät och hoppade och var förtvivlad men sedan kom jag på att väggarna rör sig inte och kommer aldrig börja göra det. Det är inte helt över, trånga utrymmen kan fortfarande ge mig småpanik, men jag andas och står ut tills det går över.

Jag har ett mål nu. Jag ska göra mig av med allt som stoppar mig. Fobier, principer, idéer om hur vissa saker är.
För innan jag släpper allt och vågar kasta mig ut kan jag inte känna helt att jag lever!

Skulle du vilja hitta ditt livs kärlek idag och hålla det resten av livet?

Jag förstår inte, och varje gång jag sitter och tröstar en kompis som är heartbroken så förstår jag mindre.
Jag är i åldern runt 20 någonting och mina vänner är i samma ålder. Och allt de pratar om är att hitta Honom.
Den där perfekta killen som slutar i det perfekta förhållandet.
Men ska man inte leva lite också, festa, dejta, resa göra olika saker innan man sätter sig ner och i den lugnare delen av livet.

Jag gjorde ett löfte till mig själv, jag ska göra alla de dör sakerna jag drömmer om, och sedan ska jag leta efter Honom.

(Jag ska försöka i alla fall, låta livet leda mig rätt)

Och jag mötte hans blick på dansgolvet och han log mot mig och jag ville bara springa därifrån fort som fan!

Det här med att gå på krogen på onsdagar har jag inte riktigt förstått.
Inte för att det är en veckodag och så, utan för att eftersom det är "okej" att gå ut på onsdagar så då är krogen lika full som på helgen.

En gång i tiden hade jag och några vänner Måndagsklubben, då gick vi på krogen på måndagar, inte för att dricka sig stupfull och dansa utan för att ses och snacka och ha trevligt.

Och för att måndag är efter söndag den sämsta dagen i veckan!

Sedan fastnade jag även för den här biten ur låten idag:

Are you mine?
Are you mine?
Cause I stay here all the time
Watching telly, drinking wine
Who'da known, who'da known
When you flash up on my phone
I'd no longer feel alone
No longer feel alone

(Lily Allen - Who'd Of Known)

En gång var jag vaken i två dygn, det var galet. Jag kom och tänka på det för vi pratade om lan (LAN?) idag, såna som är uppe i typ 3-4 dygn. Hur orkar man

Jag förstår inte endel just nu så jag ska inte fråga, det blir bara veligt.

• Vad är det för fel på människor som inte kan ta konflikter och är så jävla självupptagna att de inte märker när de sårar sina vänner?

• Varför lyckas jag alltid sitta uppe hela natten dagen före stora tentor för att jag inte är bra förberädd?

• Varför tar kaffet slut när man behöver det som mest?

• Varför har jag mardrömmar om människor som inte är läskiga i verkligheten?

• Hur kul är det att synas på internet från att man typ är tolv, tänk när man har växt upp och en eventuell arbetsgivare googlar på ens namn och allt kommer fram, både det bra och det dåliga.

• Varför kan man inte släppa vissa vänner som inte är bra för en?

• Och jag vet att jag kommer vilja dö av trötthet imorgon iskolan

Vad ska man göra på söndagar för att bota söndagsångest och känslan av meningslöshet?

Mitt bästa förslag hittils är sova.

Till en annan sak som jag funderat över ett tag nu.

Vad hände med att barn inte ska ha lika mycket koll som äldre. Häromdagen stod det en kille på bussen och skrek fitta till stämplingsmaskinen för att den inte ville godkänna hans kort.

En annan gång blev jag åch några tjejkompisar förföljda av ett gäng småkillar som skrek typ hora och andra saker som jag inte ens vill skriva ner. Ord som jag aldrig hade hört när jag var i deras ålder.

Ingen av de här killarna ur mina historier kan ha varit äldre än typ tio elva.

Är det bara jag som blir chockad när jag ser och hör sånahär saker?

• Det är jobbigt ibland när man känner att tiden inte räcker till.

• Det borde finnas ett sätt att dra ut 24 timmar till lite extra tid.

• Ibland är det dumt att dricka kaffe, men det märks inte förän skakningar och huvudvärk uppstår.

• Det är galet hur paralyserad man kan bli av stress ibland. Jag kommer inte igång att plugga.

• Att jag inte har ciggaretter och affären är stängd gör mig ännu mer röksugen.

• Jag har bara mig själv att skylla om jag gör bort mig i helgen, kännslor går inte att kontrolera hur mycker man än anstränger sig till att försöka göra det.

För att klargöra något. Mary är inte mitt riktiga namn, men det påminner om det.
Jag har aldrig tänkt gå ut med bild på mig själv, bloggen handlar inte om mig, utan om mina funderingar och teorier.

Egentligen tycker jag att internet är bland de sämsta sakerna som någonsin har hänt men eftersom det finns så tänker inte jag vara den som vägrar använda det.

Jag behäver höra andras åsikter och tycker inte att det är okej med reklamkomentarer, jag har inte så många besökare att det är någon idé att försöka få läsare genom reklam i min blogg.
Skriv en kommentar OM inläggen och om du skriver med din bloggadress så kikar jag säkert in, men inte om det är bara reklamkomentarer.

Och.
Jag åker på minisemester imorgon och är inte säker på att det finns datorer där. Så. Mer personligt blir det inte. (:

Du och dina vänner ska åka buss/spårvagn/tunnelbana eller liknande kollektivtrafik, när ni går på bussen är det ganska mycket folk.
Ni ser en bekant.
Runt personen är alla sittplatser upptagna, det går dock att stå där, men en bit bort ser ni lediga platser som räcker till er som gick på bussen.
Var går ni, är det sjysst att ignorera personen (som har sett er) och få sittplats eller går ni bort till personen och står där under bussresan?

Jag råkade ut för den här situationen häromdagen, kommentera vad du hade gjort så får ni mitt svar senare!

Enter en katastrofdag fick jag nog och gjorde en killer playlist i iTunes.
Efter en timme och galet mycket grubblande hade jag inget svar på varför det som skapade kaoset hände.
Men jag blev säker på att det finns INGET som musik inte kan bota.

Seriöst, jag borde ligga i fosterställning på golvet och gråta, men det gör jag inte, jag lyssnar på musik och livet käns ljust igen, pluggenergin är tillbaka, jag ser framåt och tänker att så länge jag har musiken kan ingen sänka mig!

Ibland blir jag så trött på djupa människor.
De som ser hela livet som en dikt skriven en vacker höstdag på en bänk i en park där vinden blåser lagom och allt ser ut som en sagovärld och alla är kankse inte galda men det är en djup känsla.

Jag blir så trött, för världen är kall, rå och grå. Det är fakta. Oktobet och november är årets mest meningsläsa månader.

Men så kommer den där djupa poeten och börjar prata om allt som inte finns. Idag är kanske en sådan dag när jag inte är på det humöret. För jag tycker det är vackert att lyssna på poesi, gå på poetryslam och liknande tillställningar.
Ibland.
MEN INTE VARJE DAG!

Så alla som lever i en bubla, ta en nål och paja skalet och se att även om världen är grå och tråkig så är det så det är och när man har accepterat det så är det faktiskt okej.

Att tänka på döden är inte alltid så lätt. Det gör ont och kryper i kroppen och hjärnan säger åt en att ta det en annan dag. Att höra om döden är nog värre, det kryper i benen av obehag.
Men ibland behöver man komma över den krypande kännslan och fundera lite på sin egen dödlighet.
Absolut inte varje dag, det är bara deprimerande, men ibland, för att få lite perspektiv på livet.

Utan att man tänker på det så finns det flera olika saker som kan leda till den största katastrofen varje dag, det kanske är ett underverk att man överlever dagarna.
Idag gick jag runt i min stad och började se mig omkring efter saker som skulle kunna vara dödande.
Saker som kan ramla ner från tak i affärer eller ute på gatan. Bilar, bussar och dårar.
Det är ett under att fler människor inte är paranoida varje gång de vistas ute i världen. Men det är bra, för det är inte hälsosamt att gå omkring och vara paranoid.

Just idag gick min tankegång ett steg längre. Vad skulle jag lämna efter mig om jag dog idag.
Först en familj som skulle gå sönder av sorg och det gör ont i hjärtat när jag tänker tanken, vänner, både nära och mindre nära skulle stå kvar.
Rent prylmässigt då?
Fatta hur galet mycket grejer man har, prylar böcker, dator, antekningar. Listan kan bli lång.
Vem ska jag lämna allt till, vad ska de som är kvar göra av allt.

Så idag bestämde jag mig för att göra en lista på hur jag vill lämna efter mig mina saker om något skulle hända.
Huvudet säger åt mig att det behövs inte, det är löjligt att göra en sådan lista. Men en annan tanke slår mig. Varför inte? Det är eb bra ide. Att läga några timmar ur livet på att berätta för de man älskar om sina önskningar och drömmar om det någon gång uppstod en situiation när det inte går längre.