Ibland blir jag så trött på djupa människor.
De som ser hela livet som en dikt skriven en vacker höstdag på en bänk i en park där vinden blåser lagom och allt ser ut som en sagovärld och alla är kankse inte galda men det är en djup känsla.

Jag blir så trött, för världen är kall, rå och grå. Det är fakta. Oktobet och november är årets mest meningsläsa månader.

Men så kommer den där djupa poeten och börjar prata om allt som inte finns. Idag är kanske en sådan dag när jag inte är på det humöret. För jag tycker det är vackert att lyssna på poesi, gå på poetryslam och liknande tillställningar.
Ibland.
MEN INTE VARJE DAG!

Så alla som lever i en bubla, ta en nål och paja skalet och se att även om världen är grå och tråkig så är det så det är och när man har accepterat det så är det faktiskt okej.